Tuffa tider eller?

"The times we live in!" Det var orden Umbetino di Verragite sa i Umberto Eccos fantastiska bok "Rosens namn". Visst är man belägen att hålla med trots att det är 500 år sedan han sa det. Kanske är det så att vi alltid tycker att de problem vi har idag är tillfälliga och eländiga just nu. Något övergående och som snart ska bli bra bara vi tar oss igenom det.

Faktum är dock att vi antagligen aldrig har haft det bättre än just nu. Få krig rasar och det finns inte många farsoter som inte modern medicinsk erfarenhet kan klara av. Detta faktum hindrar dock inte att folk lider. Lider av olika anledning. För en som älskar och inte får sin kärlek besvarad utan lämnas kvar i en tom natt hjälper inte modern vetenskap. En strimma av den ursprungliga kraften i behovet av samhörighet och tillhörighet, kärlek, saknas och då kan inget ge kompensation. Jag måste tillägga att det sista handlar inte om mig, så att ni inte missförstår.

De flesta som känner mig och läser min blogg vet att jag är en obotlig optimist. Det har inte ändrats. Jag tror fullt och fast att den bästa tiden hela tiden ligger framför oss och att man hela tiden ser ljuset i tunneln. I mina affärer har det varit tufft. Jag startade på nytt i en bransch som blivit ständigt tuffare. Med vetskap om det så hade jag natuligtvis aldrig startat om 2004. Men nu är det så att man alltid fattar beslut utifrån den kunskap man just då har och därför finns inget att ångra.

Sedan en tid tillbaka har jag på allvar bytt spår i min karriär. Nu kommer det att handla i allt väsentligt om handel istället för tillverkning. Och det känns bra. Det känns både som en utmaning och som en chans. Jag har redan fått en respons över mina förväntningar och det ska bli en riktigt härlig tid den som kommer.

Samtidigt så går mitt liv in i en annan fas. Det är nu jag och min generation som ska ta tag i rorkulten på allvar. Våra föräldrar har inte längre kraft att finnas där för oss på samma vis. Både min mor och far behöver nu stöd av oss. Det är en omställning mentalt att ta in det i sitt medvetande.

Jag har i vuxen ålder alltid känt mig som en ledare. Men nu finns inget alternativ längre. Nu måste jag vara det. För min familj, släkt eller klan som en skotte hade kallat det. Det kommer naturligtvis att gå bra, men det är inte utan att man känner att man står på ett krön till en backe. En backe som man nu känner att man har styrka och erfarenhet att klara av men som man ändå bävar lite inför att kasta sig utför.

Det finns säkert en hel del i min ålder som känner igen sig lite i det läge som jag står inför. Kanske gör man bäst i att bara kasta sig nedför med ett fraftfullt "å hej" som Stig-Helmer sa i sällskapsresan 2 och lita på den kunskap som man bär inom sig. Jag får väl göra det.

Good night readers - where ever you are.